Många lärde känna Lina och vår historia genom NRK-dokumentären Barbeint i snøen. Den här sidan har jag velat skriva eftersom det finns något jag behöver säga själv. Inte genom intervjuer, klipp eller andras ord. Utan på mitt eget sätt.
Mycket har kommit fram genom Barbeint i snøen och genom medierna efteråt. Jag är tacksam för det. Det har betytt mycket att Linas historia lyftes fram. Samtidigt har det kostat oss mycket. Det finns också mycket som inte får plats i en dokumentär. Vissa saker blir sagda. Vissa saker blir visade. Men mycket stannar kvar hos dem som ska leva vidare med det. Jag har känt att jag behöver en egen plats att säga detta ifrån. En plats där jag kan säga lite mer, lite lugnare och lite mer så som det faktiskt känns. Jag behövde en plats där jag kunde säga detta med mina egna ord. Inte bara i korta utdrag, utan så som det faktiskt har varit att leva i det. |
Detta sa jag i NRK-dokumentären visad i SVT som “Fallet Lina – Död i snön”. Den här formuleringen gjorde starkt intryck på många eftersom den satte ord på något väldigt många omedelbart förstod.
För mig handlar det här citatet inte bara om en bartender. Det handlar om något mycket större och mycket svårare. När vanliga människor runt Lina kunde förstå att hon var i omedelbar fara och behövde hjälp, medan den vård som skulle skydda henne inte förmådde fånga allvaret tillräckligt väl, står vi kvar med mer än en privat tragedi. Då står vi kvar med allvarliga samhällsfrågor. Inte bara om hur vi skyddar människor när de är som mest sårbara, utan också om patientsäkerheten i stort.
Det är något av det smärtsammaste jag bär som mamma. Inte bara det omänskliga sätt som Lina dog på, utan också känslan av att hon kunde ha blivit sedd tydligare, förstådd bättre och fått hjälp tidigare.
Därför handlar detta också om ansvar, lärande och behovet av en mer medmänsklig och trygg psykiatrisk vård.
Ingen dokumentär kan visa allt. Ingen artikel kan rymma allt. Något av det viktigaste blir ofta kvar hos dem som står mitt i det, och som ska bära det vidare långt efter att andra har sett klart och gått vidare.
För mig har det varit viktigt att Lina inte bara blir kvar som den person många mötte genom Barbeint i snøen. Hon var min dotter. Hon var storasyster. Hon var varm, närvarande, levande och full av känslor. Hon var en människa som betydde allt för oss.
Det har varit viktigt för mig att hon inte bara blir ihågkommen i sin mest sårbara stund. Jag önskar att fler också ska förstå lite mer av vem hon var för oss som älskade henne.
Det vi som familj har levt med började inte med dokumentären. Och det tog inte heller slut när den visades.
Innan dokumentären över huvud taget blev verklighet levde vi redan med sorg, oro och många frågor.
Det handlade inte bara om att vi hade förlorat Lina. Det handlade också om behovet av att förstå mer av det som aldrig skulle ha hänt.
En viktig del av detta var journalerna och avvikelserapporterna. Jag hade länge försökt få tillgång till dem. När jag till slut fick läsa dem gav det mig ingen ro. Det gjorde ont på ett nytt sätt.
Det öppnade inte bara något. Det gjorde också något tyngre.
Jag läste dem inte som en utomstående. Jag läste dem som mamma. Och det gjorde ont ända in i mig.
Det var smärtsamt att läsa dem. Jag satt med en känsla av att Lina på nytt blev tagen ifrån mig, men på ett annat sätt. Ett omänskligt sätt.
Det jag mötte fastnade som svåra bilder. Lina ute i snöstorm i natten. Tunnklädd. Barfota. I sitt allra mest sårbara tillstånd.
När jag läste blev jag inte bara kvar med sorg, utan också med ilska och förtvivlan. Jag blev också kvar med fler frågor. Om bedömningar. Om ansvar. Om uppgifter som borde ha hämtats in. Och om sådant som borde ha gjorts annorlunda.
Det var då jag förstod att något måste lyftas fram, även om jag inte visste hur, eller hur tung den vägen skulle bli.
Fakta om fallet
(separate fact box or small section)
Under förarbetet med dokumentären kontaktades sjukhuset av NRK. Det ledde till att NÄL i Trollhättan gjorde en intern utredning av ”händelsen med Lina”.
Utredningen resulterade i en rapport där fyra läkare konstaterade allvarliga systembrister inom samtliga fyra granskade områden. Detta ledde till en Lex Maria-anmälan i Sverige.
Läs händelseanalysen (put in link to report here)
Det var aldrig lätt att säga ja till att vara med i dokumentären. Det var inte heller ett tydligt nej. Det var en lång tid av tvivel. Många samtal. Mycket tystnad. Mycket rädsla. Mycket osäkerhet. Och hela tiden samma fråga: Ska vi verkligen öppna detta för andra? Jag tänkte mycket på vad det skulle kosta. Om jag skulle orka. Om barnen skulle klara det. Om familjen skulle tåla det. Om det skulle bli för mycket. Samtidigt levde också en annan tanke i mig. Tanken på att det kanske kunde hjälpa att historien kom fram. Att det kanske kunde göra att något viktigt blev förstått. Kanske också vara till hjälp för andra. Det har varit väldigt svårt för mig som mamma att öppna det mest sårbara i Linas liv. Många gånger har vi frågat oss om detta var rätt mot henne. Samtidigt var det viktigt för oss att det hon kämpade med inte skulle bli det enda människor tog med sig. Jag ville inte att Lina bara skulle bli kvar som sjuk. Jag ville att hon också skulle få vara den hon var. Varm. Nyfiken. Levande. Full av mänsklighet. |
För den som ser en dokumentär kan det se ut som ett färdigt resultat. För den som står mitt i den är det något helt annat.
För oss handlade det inte bara om att berätta. Det handlade om tillit. Om rädsla. Om ansvar. Om att känna efter var gränserna gick, och om vi över huvud taget skulle orka bära det.
Det tog lång tid innan vi kom fram till att Barbeint i snøen skulle publiceras. Det tog oss tre år. Det här kunde inte vara ett snabbt beslut. Barnen stod helt centralt i allt. Jag kände hela tiden ansvar för vad detta kunde göra med dem, och med resten av familjen.
Det tog också tid att känna trygghet i processen med NRK. När något är så sårbart kommer inte tillit av sig själv. Den måste byggas. Det tog tid innan vi kände att detta kunde göras på ett sätt som vi kunde leva med.
Något av det tyngsta var ovissheten. Vi visste inte hur det skulle bli när dokumentären kom ut. Vi visste inte vad som skulle komma tillbaka till oss. Vad människor skulle fråga om. Vad de skulle förstå. Och vad de inte skulle förstå. Om samhället och vården skulle ta detta på allvar och lära av det som hände. Om det skulle vara värt det.
Sådana perioder sätter sig i kroppen. Tankarna släpper inte taget. Sömnen blir sämre. Mardrömmarna kommer tillbaka. Det gör också minnena och allt kroppen minns. Det är svårt att förklara för andra hur mycket plats det kan ta.
Men vi kom till en punkt där det ändå kändes rätt att gå vidare. Inte för att det blev lätt. Utan för att det kändes viktigt.
I dag är jag glad att jag orkade berätta och medverka, och att NRK-teamet gjorde “Barbeint i snøen”. Den har gjort att många har fått se en historia som måste fram.
När dokumentären kom ut kändes det som om något av det mest privata i vårt liv plötsligt låg helt öppet.
När dokumentären visades på NRK och SVT blev något mycket privat plötsligt synligt för väldigt många människor.
Det gjorde starkt intryck på mig och Linas syskon. Det har också varit en belastning att bli igenkänd och få samma frågor om och om igen. Samtidigt har dokumentären också varit vår röst i en tid då vi inte alltid har orkat berätta själva vad som faktiskt hände.
Det är lätt att tro att när något har berättats offentligt så är det färdigt. Men så är det inte. Inte när man står mitt i det själv.
Publiceringen blev inte ett avslut. På många sätt blev den början på en ny fas. En fas där sorgen fortfarande var tung, men där vi också kände att något måste bäras vidare.
Det kom reaktioner. Frågor. Uppmärksamhet. Samtal. En del av det var fint. En del var viktigt. En del gjorde också att sorgen och allt som hade hänt kom nära igen.
Det är en särskild belastning när många människor ser in i något som för oss har varit så privat. Samtidigt har det också betytt mycket att se att dokumentären har satt spår. Att “Barbeint i snøen” inte bara sågs och glömdes bort, utan också diskuterades vidare i medierna och av politikerna i det norska Stortinget.
Det här handlade aldrig bara om mig.
Det handlade om barnen. Om syskonen. Om familjen. Om vardagen. Om minnena. Om alla dem som lever nära det som har hänt.
Därför har detta också hela tiden handlat om ansvar. Om vad som kan sägas. Vad som måste vänta. Vad som måste skyddas.
Det viktigaste för mig har varit att skydda barnen.
Det svåraste har varit att försöka vara öppen om något viktigt och samtidigt skydda barnen så gott jag kan.
Det här berör också vår familj i flera länder. I Norge. I Sverige. Och i Sydafrika. Utifrån kan offentlighet se ut som synlighet. Inifrån handlar det ofta mer om gränser, skydd och det man måste orka bära vidare efteråt.
Något av det svåraste efter en stor förlust är att andra lätt kan tro att det finns ett avslut när något väl har berättats offentligt. Men så är det inte. Dokumentären fick fram mycket viktigt. Den gjorde något synligt. Men den avslutade inte sorgen. Den avslutade heller inte alla frågorna. Och den avslutade heller inte det ansvar vi fortfarande känner. För att få fram mer. För att förstå mer. Och för att försöka göra något gott och viktigt vidare av något som aldrig skulle ha hänt. Samtidigt känner vi också att något har börjat röra sig i oss. En önskan att använda det svåra till något som kan betyda något vidare. För Lina. Och kanske också för andra. Den här historien är därför inte färdig. Inte för mig. Och inte för oss som familj. |
För mig handlar detta inte bara om att se tillbaka. Det handlar också om att försöka låta något meningsfullt växa vidare ur något som annars bara hade kunnat bli kvar som sorg och tystnad.
Lina Bryant Minnesfond är en del av det försöket.
Efter “Barbeint i snøen” och all uppmärksamhet som följde blev det ännu tydligare för mig att detta inte kunde stanna där. Något måste bäras vidare.
Minnesfonden är vårt sätt att göra det på. Inte för att något kan göra allt ogjort. Utan för att något av det som har hänt måste få bli till något som kan betyda något för andra.
Jag kan inte göra det som hände ogjort. Men jag hoppas att något gott kan få växa vidare i Linas namn, och för oss är minnesfonden en del av det.
På minnesfondens egna sidor kan du läsa mer om arbetet som nu byggs vidare, och om varför vi menar att det behövs förändringar för att få en mer medmänsklig, ansvarstagande och trygg psykiatrisk vård.
Om du vill bidra till att Linas historia lyfts fram med värdighet, och att arbetet som nu byggs upp kan fortsätta, kan du stödja minnesfonden.
Du kan också bli stödmedlem om du vill följa arbetet vidare och vara en del av gemenskapen kring minnesfonden.
Om du vill att fler ska förstå varför Linas historia betyder något, kan du dela sidan vidare.