För oss är det viktigt att Lina blir ihågkommen för hela människan hon var – inte bara för det som hände i slutet av hennes liv.
Hon var en varmhjärtad dotter och syster, en vän, och en människa med värme, styrka, närvaro och en alldeles egen förmåga att möta andra med omsorg. Hon hade ett stort hjärta för dem som hade det svårt, och hon såg ofta människor som andra gick förbi.
Lina var en människa med stark integritet och tydlig närvaro. Hon följde sitt eget hjärta och sina egna vägar, utan att vara särskilt upptagen av att passa in eller vara som alla andra.
Hon brydde sig om hur människor blev behandlade, och hon reagerade starkt på orättvisa och likgiltighet. Hon hade en särskild förmåga att se dem som ofta inte blir sedda – människor med svag röst, den ensamma människan på gatan – och hon drömde länge om att bli polis.
Många som mötte Lina upplevde hennes värme, nyfikenhet och genuina omtanke om andra. Samtidigt var hon sammansatt, intensiv och viljestark – både som barn och som ung vuxen. Hon hade ett rikt inre liv, stor känslighet och ett starkt behov av att vara trogen sig själv.
Lina var en sökande själ. Hon hade ett stort intresse för natur, växter, näring, ekologisk mat och rena produkter. När något fångade hennes intresse gick hon grundligt in i det.
Hon kunde läsa filosofi på högskolenivå, trots att hon länge hade haft koncentrations- och uppmärksamhets svårigheter i skolan. I vuxen ålder blev hon intresserad av att lära sig teckna och skriva. Tankekaos kunde göra det svårt att få ner saker på papper, särskilt eftersom hon ställde höga krav på sig själv.
Lina älskade också musik långt utanför det kommersiella. Några år innan hon gick bort köpte hon en fiol som hon försökte lära sig spela på, men den stora drömmen var att en dag lära sig att spela harpa – och äga en.
Linas liv präglades inte av svaghet, utan av styrka, uthållighet och mod. Hon hade en stark integritet, var orädd och hade ett ovanligt mod ända sedan hon var ett litet barn.
Hon hoppade bungyjump flera gånger, tog fallskärmscertifikat och hade planer på att börja med basejump. Hon var en fighter, både i livet och helt bokstavligt. Hon försvarade dem som blev mobbade i skolan, och i vuxen ålder tävlade hon i boxning i Oslo Boxnings klubb och tog flera guld medaljer i Norge.
Linas fullständiga namn var Lina Jacqueline Nicole Bryant. Många som kände henne sedan tidigare och från boxningsmiljön kände henne också som Jacqueline – och för några var hon Jackie. För sina syskon var hon Ia. För dem som stod henne nära bar hon flera namn, så som människor ofta gör när de har betytt mycket för många.
Under den tuffa och orädda boxaren fanns det också en stor sårbarhet. Lina var varm, närvarande och djupt omtänksam mot andra människor. Samtidigt var hon en mycket privat person med ett starkt inre liv, och hon delade inte alltid sina svårigheter med omgivningen.
Under den tuffa och orädda boxaren fanns det också en stor sårbarhet. Lina var varm, närvarande och djupt omtänksam mot andra människor. Samtidigt var hon en mycket privat person med ett starkt inre liv, och hon delade inte alltid sina svårigheter med omgivningen. Hon var ett maskrosbarn. En självständig, intressant och inspirerende människa med stor drivkraft.
Lina levde med utmaningar som många människor gör. Hon kämpade tidigt med ADD-problematik, med vissa tvångsdrag och genom livet med psykosociala svårigheter som aldrig utreddes fullt ut. Med god uppföljning fungerade hon ändå väl både socialt och i skolan under lågstadiet, men under och efter högstadiet föll hon tyvärr mer ur.
När hon länge drömde om att bli polis gick hon “service och samferdsel” på gymnasiet I Norge och läste senare upp flera ämnen som vuxen. Ändå lyckades hon inte med det som många av hennes vänner lyckades med – att komma in i arbetslivet. Hon kämpade för mycket med att sortera tankar, drömmar om vad hon ville och vad som var realistiskt att få till.
Lina fick inte den uppföljning hon hade behövt och började gradvis falla mellan stolarna, både i vården och i NAV-systemet I Norge (Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan)
Där andra inte såg henne såg hon ofta alla andra – även när hon själv kämpade. Lina gav bort pengar som hon egentligen inte hade nog av. Hon berättade en gång för mig (mamma) att hon ofta kunde ”ta in” andra människors sorg och tunga livshistorier.
I kombination med hennes egna svårigheter att sortera tankar och känslor gjorde detta att hon tidvis kände på en tomhet, men också en hopplöshet över vilka värderingar hon upplevde att samhället stod för.
Lina ville inte vara ”mainstream” eller använda sociala medier. Hon ville vara sig själv och vara privat. Samtidigt bar hon också på en ambivalens kring att känna sig accepterad, även om hon inte ville ”följa normen” bland sina jämnåriga. Lina var ikke så social, men hon hade några få vänner som betydde mycket för henne. Hon brydde sig mer om de djupa relationerna och samtalen, än att ha ett stort socialt nätverk eller att delta på aktiviteter som annars var vanligt i hennes ålder.
Hon brydde sig om rättvisa, om människors värdighet och om att alla skulle bli sedda och bemötta med respekt. Vi har därför alla – och särskilt samhället i stort, Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan och psykiatrin – mycket att lära av Lina och de värderingarna hon stod för.
För oss som familj är det viktigt att berättelsen om Lina och vem hon var, blir berättad på ett riktigt och värdigt sätt.
Att hon blir ihågkommen för den varmhjärtade, fina, starka och kloka dotter och syster som hon var – och inte bara för det hon kämpade med, eller för psykosen som avslutade hennes liv.
Om du vill bidra till att Linas historia lyfts fram med värdighet, och att arbetet kan fortsätta, kan du stödja minnesfonden.
Du kan också bli stödmedlem om du vill följa arbetet vidare och vara en del av gemenskapen kring minnesfonden.
Om du vill att fler ska förstå varför Linas historia betyder något kan du dela sidan vidare.